Karin Boye har kanske rätt
Men eftersom de inte har ett slut som vi har, inte har en, ändå ganska, exakt tidslinje (inte många blir 100 år) på hur länge de kommer att finnas här på jorden, så är det antagligen något annat som är viktigt. Inte själva målet, utan resan. "Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd." De har inget slutgiltigt mål, de kommer aldrig komma till det slutgiltiga målet, döden, på samma sätt som vi.
Jag ska flytta till Kalmar
Som jag trodde, misslyckades. big time.
"Below average" på alla fyra punkterna.
Besviken - javisst.
Men det var ganska väntat. Och faktiskt tycker jag det är lite ballare att ha kommit till sista provomgången än att åka ut på första.
Men eftersom jag velat detta i ungefär 5 år känns det förbannat surt.
Saker som hör ihop
Twilight och Muse hör ihop. (Inte för att författaren älskar Muse, eller att det är Musemusik i filmen)
Bara fakta.
Där är jag ganska säker på att det tog slut..
Slut på min minisemester i Malmö. Om det nu ska kallas semester, men det kändes som det. Gå och strosa i stan på kvällen, sitta vid vattnet i solen och läsa en bra bok. Se på sevärdheter. Okej, jag kollade bara på Turning Torso, och alldeles intill fanns det en skateboardpark som var lite rolig att spana på också, och jag skulle ge ett finger för att få vara 15 och hänga där med dem. Det fanns mer jag hade velat se, Sonic Youth utställningen på konstmuseet, museeerna som hade Sydafrikatema, men jag hann inget av det. Hade för lite tid.
Fast jag var ju där av en anledning, SDM testet. Förra gången gjorde jag verkligen mitt bästa, så hade jag inte klarat det då, hade jag ändå känt mig nöjd med att jag gjort mitt bästa. Så var det inte denna gången. Jag gjorde för många fel, det vet jag, varje gång man gjorde fel lät det nämligen "buuurp" i örat, alldeles för många misstag.
Och hur i all världens namn kunde jag glömma att man kunde trycka på "recall" för att få höra vilket plan som ändrade tid/höjd/eller vad det nu gällde, igen. Visst, det skulle ses som ett litet minus, men det hade varit bättre än att chansa och svara fel och höra "buuurp" i örat.
Jag är väldigt, väldigt besviken på mig själv. Känner verkligen att jag kunde ha gjort bättre. Inte chansat, dubbelkollat om det verkligen låg en konflikt bakom, (hade de tillräckligt med höjd emellan sig, skulle de mötas över Milano eller inte? Var det med mindre än fyra minuters mellanrum de skulle flyga över Lyon? Hade de hunnit till sin nästa fix innan jag tog bort dem från skärmen?). Inte annonserat samma konflikt två gånger, eller var det till och med tre gånger jag gjorde det?!
Var inte förrän mot slutet jag kom in i det, kom på hur jag skulle scanna över schemat jag hade framför mig, då var det redan försent, då var spelet slut, skärmen släcktes ner. Där var jag ute ur leken. Alldeles för snart.
Annika som jag hängde med efteråt och satt och fikade med hade bara fått två "buuurp" - jag hade i alla fall fått fem. Minst. Kanske tio. Jag vill inte tänka på det. I'm so very very dissapointed at myself for this.
Förra gången kändes det verkligen som jag givit allt. Då hade det ändå varit okej om jag inte gått vidare men nu.
Jag kunde ha gjort bättre ifrån mig.
Om två veckor får jag veta, jag hoppas än...
Hur kan vi ha för lite tid, när tid är det enda vi egentligen har
Som informationsfilmerna de får se i Donnie Darko. Rädslan som gör att de inte vågar.
Nej,den ovana situationen är den att jag har mer folk jag vill umgås med än jag har tid med.
Igår Lisa och sen Sanna och Rebecka och kolla på Twilight! Det är nu jag kan göra en sådan där lång avstickare och skriva om hur bra jag tyckte att filmen var. Hur bra de hade överfört boken till film, lagt till lite och tagit bort lite.
Hur tonårsdrömssnygg han faktiskt är i filmen...
Men den ovana situationen, jag är inte van att ha såhär många att umgås med.
Jag är inte van att behöva säga nej till någon för att jag har något annat för mig, eller ska träffa någon annan.
Det är jobbigt att neka folk saker.
Om jag så bara hade mer tid.
Jag behöver tid att inte göra någonting också. Att tillåtas göra ingenting. Så därför ska jag nu läsa lite i "Eclispe", tredje delen av Twilightsagan.
Imorgon ska vi kolla på vampyrer
Fika på dagen med Lisa, typ hela dagen, har inget annat för mig så vi kan börja tidigt. Sedan klockan sju så är det filmtajm.
Då ska vi (vilka det nu kommer inkludera) hem till Rebecka och kolla på Twilight!!
Så, som ni nu förstår har jag läst ut boken och kan inte vänta tills jag får se filmen.
Var länge sedan jag var såhär exhalterad över en bokserie, senast var nog Harry Potter, men eftersom jag nu läst dem flera gånger och sett filmerna flera gånger, har jag väntat på något nytt.
Visst, jag älskade "levade slottet" - men inte alls samma sak.
Men nu så, Twilight serien verkar mycket lovande, varför var jag så sen?
Jag var tidigt med Harry Potter, det får räcka..
Okej, jag erkänner - vissa delar i boken är lite töntiga, och just nu är jag inne i ett avsnitt som är ganska irriterande och segt, men jag tror mig se ljuspunkten.. Bara att fortsätta läsa.
Mina sommarplaner planeras..än så länge har jag bara Yxlan på schemat.
Jag vill läsa ut boken så jag kan se på filmen
Men trevligt sällskap i Tibro med Sanna och Agnes. Tibro lyfte sig massa när Sanna flyttade dit, innan hade jag inte haft någon anledning att åka dit, men nu är det riktigt skoj där.
Jag har (ja, lite sent, men jag var tidigt med Harry Potter, bara så ni vet) börjat läsa Twilight, lånade boken av Lisa när jag var i England, men har inte börjat läsa förrän nu. Och jag vill också gå i highschool och vara kär. Nej, men boken är grymt bra, kan knappt slita mig, men jag måste läsa ut boken snart, för då ska jag hem till Rebecka och kolla på filmen, på blue-ray till och med. Fast vi kom fram till att han är snyggare i boken än i filmen, hur han nu kan vara det. Det är i och för sig Hauru också, han är snyggare i boken än i filmen. Men det är nog bara jag (och en massa andra) som gick på gymnasiet och inte var kär i någon, inte ens lite, så jag fick aldrig sitta med någon speciell i matsalen, eller hålla hand med dem i korridoren, nej usch, sånt föraktade jag. HA! Fast i boken gör de sånt, en del...det är skoj...för dem...
Men jag och Alex ska åka till Sardinien. så det så. HA!
Never Ever Ever EVER play outside in Sweden before midsummer..
Jag åkte till Stockholm i tisdags för att min mormor fyllde 90 år på onsdagen. Så efter en onsdag fylld av gamla gummor och gubbar som i och för sig var ganska underhållande, och en massa, massa god mat var det dags att åka hem på torsdagen. Trodde jag..
Min snälla moster frågade nämligen om jag inte ville stanna och gå på Bruce Springsteen på torsdagskvällen. Fixade jag bara biljetter skulle hon bjuda.
Ja men självklart sa jag. Så jag fixade två ståbiljetter till hans första Stadionspelning denna omgång. Min kära bror ska nämligen dit på söndag, men vi var först.
Så efter att ha åkt hem till henne och dumpat mina grejer gick vi ner till stadion. (det är underbart att hon bor så nära. gångavstånd). Regnet föll ner, mer och mer och mindre och mindre. Men vi var utrustade med regnjackor.
Efter ett fruktasnvärt dåligt organiserat kösystem som gjorde att inte alla hann in innan de började, (det gjorde dock vi) hittade vi ett bra ställa att stå på.
De inledde med lite Idas sommarvisa på dragspel, och sen kom hela bandet och de körde igång med "Who'll stop the rain" samtidigt som regnet trillade ner på oss. Men vad bra det var!! Bättre än jag trodde det skulle vara, kände inte igen så många låtar, kan egentligen bara de stora hitsen.
Men den lilla pojken (eller var det en tjej) som satt i famnen på en längstfram i publiken och fick sjunga refrängen på "waiting on a sunny day" i mikrofonen innan Bruce lyfte upp henne på scen och sedan tillbaka kommer nog att få höra det i många år framöver..
Och sen avslutade de med Dancing in the dark, och det var slut och vi vandrade mycket blötare men betydligt gladare hemmåt igen.