This one goes out..
http://se.youtube.com/watch?v=8AKycxKtHLo
REM - This one goes out to the one I love.
Denna underbara sång, kommer alltid, hoppas jag i alla fall, påminna mig om när vi åker med Efrat hem från Tiberias.
Efrat, som är en av de häfftigaste människorna jag träffat, så ärlig och snäll, som man kan prata med allt om även efter att bara ha känt henne ett par veckor. Den coolaste kvinnan jag mötte i Israel. Så orädd att slänga sig in i nya möjligheter och göra vad hon själv vill. Jag skulle vilja vara som henne. Inte ens trettio och redan gjort så mycket.
Där sitter jag brevid henne när hon kör, vindrutan nere och det blåser in, musiken uppskruvad och där åker vi på motorvägen någonstans i norra Israel.
Så spelas denna låt, en jag aldrig hört med R.E.M förut och allt känns bara så bra, så lätt och fritt att glida fram där med mörkret runtomkring och blommorna som är målade på fönsterrutan.
Och hon berättar om vad hon lyssnade på när hon var arton, nitton år. Hur hon brukade klä sig i svart och ha mörkt hår som en annan gothare. Och hon lovar att visa foton från den tiden. Men det blev såklart aldrig av. Så mycket man säger men som man aldrig gör sedan.
Och sedan svänger vi av och åker den slingriga vägen upp till kibuttzen, men då har låten sedan länge redan tagit slut och Depeche Mode har börjat att spelas och vi fortsätter vårat samtal om annat.
REM - This one goes out to the one I love.
Denna underbara sång, kommer alltid, hoppas jag i alla fall, påminna mig om när vi åker med Efrat hem från Tiberias.
Efrat, som är en av de häfftigaste människorna jag träffat, så ärlig och snäll, som man kan prata med allt om även efter att bara ha känt henne ett par veckor. Den coolaste kvinnan jag mötte i Israel. Så orädd att slänga sig in i nya möjligheter och göra vad hon själv vill. Jag skulle vilja vara som henne. Inte ens trettio och redan gjort så mycket.
Där sitter jag brevid henne när hon kör, vindrutan nere och det blåser in, musiken uppskruvad och där åker vi på motorvägen någonstans i norra Israel.
Så spelas denna låt, en jag aldrig hört med R.E.M förut och allt känns bara så bra, så lätt och fritt att glida fram där med mörkret runtomkring och blommorna som är målade på fönsterrutan.
Och hon berättar om vad hon lyssnade på när hon var arton, nitton år. Hur hon brukade klä sig i svart och ha mörkt hår som en annan gothare. Och hon lovar att visa foton från den tiden. Men det blev såklart aldrig av. Så mycket man säger men som man aldrig gör sedan.
Och sedan svänger vi av och åker den slingriga vägen upp till kibuttzen, men då har låten sedan länge redan tagit slut och Depeche Mode har börjat att spelas och vi fortsätter vårat samtal om annat.
Kommentarer
Postat av: Annely
Då kan jag glatt meddela fröken att just den låten med R.E.M är med på nyaste Guitar Hero som undertecknad råkar äga ;)
Postat av: Lina
Jamen koppla in det nu då, så vi kan spela det!
Trackback